Jag är.

Ingenting.

I ett område, bestående av stora röda hus i trä, med vita hur knutar.

I ett område, bestående av alkoholisterna, knarkarna, och jag.

Jag vågade aldrig gå ut, i rädsla för att aldrig kunna komma tillbaka igen.

Och under nätterna låg jag vaken i min säng, i brist på sömn för att beroendeparet ovanför alltid skulle ha vilt, högljutt sex.

Det bästa jag visste, var mitt fönster.

Utsikten var den stora fabriken som förorenade hela Timrå med sin hemska stank.

Och när jag blev trött på att ligga sömnlös i min säng, spenderade jag hellre mina nätter med att sitta i mitt fönster, högt upp dinglandes med mina smala, veka ben, och kedjerökte.

Jag kände mig fri, högst upp på jorden

Och det vackraste jag då visste var de gula lamporna som lyste upp det gråa, stora monstret utanför.

Det var den sämsta tiden i mitt liv.

Jag struntade i allt bra, och i skolan.

Och spenderade all min tid med att skada mig med droger, sex och rakblad.

Så deprimerande.

Och nu i efterhand undrar man hur man tänkte.

Men det var allt jag hade och visste då.

För 3 år sedan.

Nedanför mitt fönster fanns en tågräls.

Varje dag kl 17:05, och 05:20 gick ett tåg förbi.

Och så många gånger jag funderade på att släcka cigaretten, hoppa ner ifrån mitt fönster, och låta loket träffa mig rakt i ansiktet.

Men det slutade alltid med att jag stilla satt kvar i fönstret, tog ett bloss ifrån cigaretten och såg på medan tåget snabbt åkte förbi.

Och istället för att låta tåget förstöra mig, satt jag tyst kvar och försökte räkna alla dess vagnar som pryddes av Green Cargo's logga.

Det är tur att ögonen låter sig öppnas till slut.

Vart skulle jag annars vara idag?

Men jag är inte ett dugg bättre idag som då, bara lite smartare.

Jag känner samma känslor, och tänker samma tankar, men har lärt mig att det aldrig kommer lönas.

Gör om, gör bättre, gör rätt.

1 Januari, 2012.

Tomhet.

Och jag startar den första dagen på detta år med att känna mig värdelös.

Och ont i benet av skapta djupa streck, bara för att jag var full, arg, ledsen, och värdelös.

Ånger.

Ångest.

Återfall.

Åh.

Åt helvete.

Du är allt jag inte är.

Jag är allt du inte är.

Du är allt jag vill vara.

Jag är din värsta mardröm.

Jag är.

Jag är disträ, självdestruktiv, svår, instängd, tom.

Jag saknar nästan hela förmågan till samvete, och förmågan att känna.

Jag har gjort mina tusen misstag, som satt sina spår både invändigt och utvändigt.

Jag har älskat, men på alla fel sätt.

Jag sviker, och saknar förmågan att göra rätt, göra någon stolt.

Jag är den många faller för, men jag är den som krossar alla som kommer i min närhet.

Jag klipper alla repen, och låter dig falla på de vassaste klipporna.

Du är.

Du är ren, fri, hel, öppen, lätt, full av ord, tankar, idéer, godhet.

Du är smart, fin och vacker.

Du har älskat, och bara på alla de sätt som är rätt.

Dina misstag har gjorts, men inte satt sina synliga spår.

Du är ärlig på de bra sätten, men även de dåliga, men behövliga.

Du är lyckad, och du är dig själv.

Jag är den man blir kär i, men inte är med.

Du är den man stannar med.

Jag är helt värdelös, du är helt bra.

Och jag önskar att allt kunde vara lätt.

Så skör, så bräcklig.

Så nära att brista.

Så svag, fast ändå starkast i världen.

Så nära till att skapa en ny atlant med salta droppar.

Men så nära till det lyckligaste skratt.

Så känslig, så hård.

Så förstörd, så hel.

Så allt, så ingenting.

Så överallt, så ingenstans.

Så, så, så...

Och jag skriker, åt de skrikande rösterna.

Jag är allt, jag är ingenting.

Och jag skriker, åt de skrikande rösterna.

Försvinn, var tyst.

Och jag skriker, åt de skrikande rösterna.

HÅLL KÄFTEN!

Du är död för mig.

Och för mig, är en begravning inte ens värt.

Jag har aldrig varit så besviken, ledsen.

Men det var inget som egentligen kom som en chock.

Och jag vet att du antagligen läser, och jag vet att du vet vem du är.

Jag har aldrig raderat en människa så lätt förut.

Men jag trodde aldrig att jag skulle behöva, eller kunna.

Så trött på det eviga falska, och ditt eviga egoistiska beteende.

Men grattis, du lyckades äntligen krossa mig tillbaka.

Lämnad naken och skör, påklädd i vita kalla rum.

Jag blir äcklad av tanken av dig, äcklad av alla dina ord.

Ord du sagt för att få mig att tro, lita på.

För att dölja ditt nedsmutsade ego, men tillslut, förlorad.

När sanningen bryter sig upp ur all den tjocka lera du är inlindad av, blir hela världen helt plöstligt klarare.

Så många gånger förut, men denna gång på riktigt.

Och jag står så mycket bättre, stadigare och högre utan dig vid min sida.

Jag vill inte bli mer nedsmutsad av din närvaro, och jag tycker synd om de få du har kvar vid din smutsiga sida.

Men för mig finns du inte längre, någonstans.

Och jag skulle aldrig spendera en enda sekund med att sörja din frånvaro.

För ingen har någonsin begått ett sådant svek.

Men du är en vinnare, för det finns ingen i hela världen som kommer slå de svek du skapar.

Svekets Världsmästare.

Världssvek.

Jag har tappat alla mina ord.

Hösten kom och skakade om allt som inte är stadigt.

Vindarna lät inte bara de vackra löven flyga iväg. De tänkte aldrig försvinna utan alla mina ord.

Så många gånger som jag har suttit här i försök om att få tillbaka allt.

Men snart har det säkert gått så långt att ingenting går att skriva om längre.

Då hoppet, orden och all sorts kärlek bara förvandlas till en smutsig besvikelse.

Ja, vad finns då kvar?

Mina ögon öppnas, några millimeter för varje dag.

Jag får en fråga. "Har du åstakommit något i ditt liv?"

De flesta skulle säga Ja direkt, helt utan tvekan. Och ibland mest för att det låter bäst.

Men det är då ögonen ser ännu en millimeter klarare, och inser Nej.

Och då jag går igenom alla mina bilder, och inser att mitt leende inte finns någonstans, klarnar min värld en millimeter till.

Åtgärda.

Borsta av besvikelsen så att den iallafall blir ren, klar och blank.

Och vänta tills nästa höst då vindarna återvänder med de kidnappade orden.

Och i den långa väntan, förbättra.

Jag älskade staden.

Jag älskade att se ned på den, och i försök räkna alla dess lampor.

Jag älskade att gå igenom den, 05:00 en vanlig vardag, då hela staden sov förutom jag.

Jag älskade de sena nätterna, med musiken som dunkade mitt hjärta i takt, och jag bara flög med.

Jag älskade träden, de irriterande duvorna, vattnet, taken och att hoppa mellan stenplattorna som täcker alla de gångvänliga vägarna.

Jag älskade, och nu stannar jag hellre instängd.

Jag älskade, och nu skäms jag för min plötsliga svaghet.

Svaghet av allt mitt mördande.

Det har precis bara blivit vinter och hösten är ännu långt borta.

Förlåt mig, men då orden evigt långt fortfarande saknas, vad kan det då bli mer än svammel?

Och då den smutsiga besvikelsen gått förlångt, att inte ens evigt skrubbande kan förbättra och åtgärna, vad kan det då bli mer än svek?

Jag vet att orden finns där, de kommer tillbaka. Men den smutsiga besvikelsen kommer aldrig bli ren, klar och blank.

Och medan orden snurrar förvirrat omkring i de långt förgångna höstvindarna, får allt nöjas med svammel.